TANKAR OM VÄRLDEN




Om mig 


Jag är en bokslukare och skrivande själ. Jag novell- och lyrikdebuterade 2014 och har gett ut fyra noveller samt barnboken ”Tusen små bubblor”. Jag har gått flera kurser på universitetsnivå, exempelvis media- och kommunikation, vuxenpedagogik, kreativt skrivande och litteraturvetenskap. Jag har bland annat varit verksam som förskollärare, dramapedagog, lektör, korrekturläsare och skrivcoach. 

Här delar jag med mig av mina betraktelser om världen och, naturligtvis litteratur.

Don Quijote och Sancho Panza som komiska karaktärer


Don Quijote är skriven av Miguel de Cervantes Saavedra i början av 1600-talet. Boken utspelar sig i Spanien under renässansen. Huvudkaraktären Don Quijote är starkt influerad av medeltidens riddarepos och boken kan ses som en parodi på dessa riddarromaner då huvudpersonens karaktär och egenskaper överdrivs i form av att han inbillar sig (oftast medvetet) att han är en riddare som ska ut i världen på äventyr vilket gör Don Quijote till en karikatyr av en vältalig och hövisk riddare. Bokens fullständiga titel är ”El egenioso hidalgo Don Quixote de la Mancha” och har fler svenska översättningar med olika titlar. Den fullständiga boken med dess två delar publicerades första gången 1615.

Jag upplever språket som används av karaktärerna som humoristiskt, särskilt när Sancho Panza försöker anamma don Quijotes sätt att prata. 

Cervantes framställer karaktärerna även på ett komiskt sätt rent kroppsligt då don Quijote är lång och skröplig medan Sancho Panza är knubbig. De kan ses som en medeltida ”Helan och Halvan-duo”. Deras kroppsspråk och beteenden får komiska effekter. Något som jag finner roande är då de är kritiska mot varandras verklighetssyn.

Sammantaget ter sig Don Quijote och Sancho Panza mycket mänskliga med deras olika brister och jag fattar tycke för dem båda; jag skrattar tillsammans med dem och åt dem.

Mitt skrivarrum


Jag ser mitt skrivarrum som en del av ett inre hus. Ett hus att skydda sig i. Hus för att kunna överleva i. Kroppens hus. Intimitetens hus. Själens hus. Tankens hus. Ett arketypiskt ställe där allt börjar. Vi är födda med en kropp, vårt hus, vårt redskap i livet som kan bygga upp världen igen. Inne i huset kan jag vara alldeles, alldeles för mig själv. Ifred från omgivningens krav. Ingen skulle nå mig! Vad skönt, men ändå ledsamt – isolerad från kommunikation. När jag vill och om jag vill kan jag gå ut ur mitt hus för att träffa andra på mina villkor. Kanske något att krypa in i för att ge ro åt själen när omgivningens krav och förväntningar blir för många?”

Mitt rum och mitt hus är vitmålade. Jag anammar det som Konstnären Anish Kapoor har sagt: att man inte ser färger med ögonen, utan med sina sinnen, sina känslor och dessutom: kan världen uppstått då mörker övergick till ljus? Tänk att vara den första människan som såg stjärnorna när de kom, solen, månen… Jag skulle nog vilja tala om denna otroliga upplevelse, berätta för någon… Troligtvis skulle jag försöka teckna ner det jag ser. Kanske i sanden, på en sten, på en grottvägg…
Förhoppningsvis kommer det någon hit en dag och ser det jag tecknat, det jag vill berätta. Kanske den människan förstår och känner igen det hon ser – mitt budskap har nått fram! Det är denna känsla jag vill att mitt rum ska förmedla. Möjligheten att kunna skapa. I spontaniteten ligger lusten, viljan till att göra något, och därmed också motivationen. Om jag skulle begränsa min fantasi exempelvis genom mallar, dåligt med material eller att jag måste sitta på en stol vid ett bord när jag ska skapa, då kan jag heller inte kräva att skapandet ska ske automatiskt.

I mitt rum och även i mitt hus finns ett litet hål längst ner. Litet, som om det vore gjort för små människor, barn – eller för vuxna som med barnet inom sig som kan tänka sig att krypa in och ut genom hålet. Vuxna som har svårt att ta till sig sitt inre barn, de är på något sätt utestängda från barndomen. Ett hus utan hål hus utestänger. Stänger ute känslorna från barndomen. Alla känslor som människan omedvetet förbjudit, förträngt, lagt på locket för sina känslor. Hur ska man kunna få fram dem, minnas dem så att man kommer ihåg sin barndom, för att förstå sina innersta känslor och komma in genom hålet? Kanske i sina drömmar? Kanske genom att öppna sina sinnen? Kanske jag inte behöver kämpa för att komma in om jag öppnar mina dörrar, mina sinnen för andra impulser, andra människor – de kan möjligtvis hjälpa mig att minnas min barndom. ”Konsten föddes för att bryta ensamheten” minns jag att jag läst någonstans, och det skulle bara kunna ske om jag har möjligheten att ta mig in och ut ur mitt rum, mitt hus.

Rummet är ett öppet rum, en öppen famn med endast några få möbler att sitta på, sitta i, sitta vid. Trygghet. Tryggheten att lita till sig själv och sina sinnen. Tillit som öppnar alla möjligheter utan några hinder. Jag kan, jag vill, jag vågar! Titta på mig, jag kan! Barnets vilja att synas, få uppmärksamhet, bli bekräftad. Jag kan, jag duger! Det finns kritor, penslar, färg, pennor, papper, en liten bärbar dator. Med en knapp på väggen kan jag trycka igång en musikspelare. Känslorna bubblar fram, fantasin sprudlar, spontaniteten blomstrar. Ingenting är omöjligt! Att lita på sig själv, att vara kreativ det är ett långt livsprojekt. Att se är att bli sedd.

Text Copyright © Petra Dessmark 2020 Bilder: pixabay.com